Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det nationalkonservativa och högerradikala partiet Alternativ för Tyskland (AfD) vill inte längre lämna euron och EU. Det fastslogs förra veckan (21/10) när partiledaren Alice Weidel presenterade en policyrapport i Europaparlamentet: ”Sovereign Nations, a Common Europe”.
Liknande positionsförflyttningar har de senaste åren skett hos bland andra Nationell samling i Frankrike, Frihetspartiet i Nederländerna liksom Sverigedemokraterna.
Samtidigt har Giorgia Meloni, ledare för det italienska nationalistiska partiet Italiens bröder, under sina år som premiärminister framstått som en av unionens mer pragmatiska ledare och i stor utsträckning övergivit sin tidigare EU-fientliga retorik.
I ett längre perspektiv är skiftet dramatiskt. Bryssel har varit en av de främsta symbolerna för den elit som högerpopulister anser sig bekämpa. Det har klagats på överstatlighet, en maktelit utan folkets bästa för ögonen, ett anonymt ledarskap styrt av ekonomiska intressen och ideologiska fantasier.
Utträde ur EU var därför länge en självklarhet. Brexit en succé, som skulle följas av Frexit och Swexit.
Så blev det inte. Och nu är alltså inte ens AfD för ett utträde längre, efter att ha varit det allra mest hårdnackat euroskeptiska av de stora nationalistpartierna.
Marine Le Pen har tidigare fört resonemang som ligger nära AfD:s.
Men betyder det att nationalisterna på allvar modererats i sin Europapolitik? Att man inför hotet från Ryssland, kaoset i USA och konkurrensen från Kina insett behovet av fungerande europeiska institutioner?
Inte mycket talar för det. AfD:s rapport är ett recept för ett väsentligt försvagat EU. Kommissionen ska inte längre få lägga fram lagförslag utan begränsas till rent administrativa uppgifter. Europaparlamentet får vara kvar men ledamöterna ska inte längre utses i direkta val, i stället ska de nationella parlamenten nominera företrädare (att jämföra med hur ledamöter i dag utses i exempelvis Nordiska rådet eller Europarådet). EU-domstolen ska å sin sida göras om till en skiljedomstol för att hantera konflikter mellan nationella regeringar. Och enskilda länder ska kunna lämna valfria delar av EU-politiken.
”Massor av intressanta idéer om hur EU kan reformeras för att bli mindre reformistiskt”, sammanfattade den konservativa tankesmedjan Oikos chef Arvid Hallén på X.
Marine Le Pen har tidigare fört resonemang som ligger nära AfD:s. I juni föreslog hennes kronprins Jordan Bardella att Frankrikes nettobidrag till EU skulle halveras. Han sammanfattade sin Europapolitik med orden ”förändra allt utan att förstöra något”.
AfD har siktet inställt på 2029. I rapporten tecknas ett scenario som man ”tidigare knappt vågat drömma om”: att en ”patriotisk högermajoritet” kan segra i Europaparlamentsvalet.
Så har det i och för sig låtit förr. Mer oroande är nog vad som sker på nationell nivå.
Väldigt mycket står på spel. Ett EU som förvandlas till ett mellanstatligt samarbetsorgan är oundvikligen ett mycket svagare EU.
För när EU går till val 2029 kan Nationell samling mycket väl ha vunnit det franska presidentvalet. I Spanien är högerradikala, starkt Trumplojala och Magainfluerade Vox, på god väg att ta plats i nästa spanska regering. I Polen kan parlamentsvalet nästa höst mycket väl medföra att makten återgår till en nationalistisk höger där Lag och rättvisa sedan sin senaste regeringsperiod fått allt större konkurrens från partier ännu längre till höger. I Italien går Meloni till omval nästa år, pressad från höger av det nya, starkt euroskeptiska partiet Nationell framtid, vars ledare Roberto Vannacci kritiserar stödet till Ukraina och vill närma sig Ryssland.
Tendensen är uppenbar. Balansen i ministerrådet riskerar att de kommande åren förskjutas i kraftigt nationalistisk och euroskeptisk riktning.
Det skulle i sin tur innebära att försvaret av EU:s överstatliga ordning i ännu högre grad vilar på parlamentet, domstolen och kommissionen. Vilket ytterligare riskerar att trigga de nationalistiska impulserna i medlemsländerna.
Det här är inte nödvändigtvis en konflikt som är lättare att hantera än ytterkantspartier som driver krav på utträde.
Väldigt mycket står på spel. Ett EU som förvandlas till ett mellanstatligt samarbetsorgan är oundvikligen ett mycket svagare EU. Det ska inte förväxlas med den ”smalare men vassare”-retorik som svenska borgerliga politiker använt sig av de senaste åren. Nationalisthögern vill göra EU mindre och svagare, helst betydelselöst för särskilt många andra uppgifter än gemensamma ansträngningar för att hålla invandrare ute.
Det finns förstås vinnare i ett sådant scenario. För Vladimir Putin är det en önskedröm. Ett svagare EU innebär ännu bättre möjligheter att göra upp med enskilda länder. Gärna då med ett Tyskland under stort inflytande av AfD. Så sent som förrförra veckan talade Alice Weidel klarspråk i en intervju med The Economist: sanktionerna mot Ryssland ruinerar den tyska ekonomin, menar hon, och måste därför upphöra. Ukraina har redan förlorat kriget.
Delar av svensk borgerlighet har i de senaste Europavalsrörelserna flörtat med EU-fientliga stämningar. Förhoppningsvis kan nationalisthögerns framflyttade positioner väcka stridslusten innan det är försent.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: Nu kan mytbildningen kring SD äntligen få ett slut
Andreas Johansson Heinö: Här är tomrummet som Liberalerna kan fylla