Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
De senaste årens debatt om svenskhet och svenska värderingar utgör en guldgruva för den som vill studera hur nationer förändras i realtid. Det flödar av spännande empiri. De flesta kriterier som använts för att avgränsa svenskheten är under omförhandling och symbolerna håller på att bytas ut.
Det sistnämnda är en naturlig del av tidens gång. För min generation var det Björn Borg och Ingemar Stenmark, Ikea och Volvo, köttbullar och osthyvel, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren, badvänliga sjöar och lingonfyllda skogar.
Natur, kultur, sport, näringsliv. Men sällan, mycket sällan, politik.
I dag är det honnörsord som demokrati, jämställdhet, tolerans, individualism och låg korruption som räknas upp när någon ur politikerklassen ombeds beskriva svenskheten. Bergman, Lindgren, Kamprad och de andra får lita till Lars Trägårdhs kulturkanon nu när svenskheten förvandlats till en politiskt korrekt abstraktion.
Det här skiftet – från en återhållsam stolthet över innovatörerna, författarna, idrottsmännen och skogen och fjällen till chauvinistisk småkuksängslighet över resiliensen i vår demokrati – är bland det mest dramatiska som skett i svenskt nationsbyggande sedan 1800-talet.
Den tidens nationalister var främst upptagna med språk och historia. Både som nycklar till förståelsen för hur nationerna hade uppstått och som verktyg för att förstärka dem. Ordböcker och kartböcker och museer gav inte bara kunskaper, de formade också nationella identiteter.
Värderingar är det dagsaktuella svaret när nationsfrågan nu återfått sin nerv och politiker återigen förväntas definiera svenskheten. När fyra skribenter på denna tidnings kultursida tidigare i år (26/2) efterlyste precision i värderingsdiskursen fick de två svar. Liberalernas partiledare, utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson, skrev att svenska värderingar är liberala värderingar, till exempel jämställdhet och sekularism (DN 9/3). Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) slog ett slag för rationalitet och förnuft och exemplifierade med att svenska fackföreningar är frihandelsvänliga och att de båda svenska ytterkantspartierna accepterar pensionssystemets utformning (DN 19/3) .
Svaren antyder att oron för att det hela ska spåra ur i jakt på oliktänkande är obefogad. Jag har svårt att se något ont följa av att politiker som omväxling försöker höja sig över partismen och finna bredare samsyn.
Lena Anderssons ingång är den triviala iakttagelsen att den som flyttar till Skåne därigenom inte blir skåning.
Den nerv som politiken inte bör röra vid handlar om själva nationstillhörigheten.
Givet Sveriges långa historia som relativt homogen nationalstat används begreppen stat och nation ofta synonymt. Ordet svensk kan syfta på både etnicitet och medborgarskap.
Trots detta har det visat sig ganska enkelt att i ett skarpt läge särskilja nation från stat. Begreppet nation förekommer över huvud taget inte i de svenska grundlagarna. I svensk konstitutionell tradition är det inte nationen utan folket – medborgarna – som utgör det demokratiska subjektet. Sedan länge följer även sju av åtta riksdagspartier denna rågång mellan stat och nation i sina partiprogram.
Sverigedemokraterna avviker. Idéprogrammet formulerar långtgående krav på tillhörighet till nationen, partiets företrädare gör återkommande utspel med fokus på vem som inte är svensk.
I en kommentar till att Jimmie Åkesson återigen avvisade idén om en ”blågul islam”, alltså möjligheten att vara både svensk och muslim, skrev jag i mitt nyhetsbrev att förekomsten av hundratusentals svenska muslimer visar att han har fel och att Sverige är ett mångreligiöst och därmed bland annat muslimskt land.
Ett bisarrt påstående, menar författaren Lena Andersson på Svenska Dagbladets ledarsida (12/4). Bara den som betraktar samhället genom byråkratens excelark kan komma fram till något så enfaldigt.
Hennes ingång är den triviala iakttagelsen att den som flyttar till Skåne därigenom inte blir skåning. Det är en vid första anblick märklig jämförelse. Att exkluderas från den svenska nationen, av landets näst största parti, vars projekt är att nationen och staten ska smälta samman, har potentiellt ett oerhört högt pris. Både på individuell och kollektiv nivå. Med all respekt: den skånska identiteten äger inte samma tyngd.
Men jämförelsen blir begriplig givet att Andersson vill göra identitet till en fråga om metafysik (hennes ordval, åtta gånger), inte en sociologisk eller administrativ fråga.
Jag har två invändningar. Den första är att där filosofen riskerar att fastna i en statisk jakt på svenskhetens essens kommer sociologen att se hur denna identitet för närvarande omförhandlas och förändras.
Den andra invändningen gäller det grundläggande missförståndet att en byråkratisk elit försöker tvinga på civilsamhället samma stumma logik som med nödvändighet präglar staten, i strid med det vardagsförnuft som gör att vi vet vem som är skåning och att vi vet att Sverige inte är ett muslimskt land.
Min beskrivning av Sverige som ett delvis muslimskt land är exempel på motsatsen. Det är inte uttryck för byråkratisk stelhet, utan för lyhördhet inför civilsamhällets pluralism. En varning för de nationalistiska krafter som ämnar göra Sverige mindre, snävare och mer slutet.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: Kan en tjej från Osby verkligen vara amerikansk patriot?
DN:s ledarredaktion: Alla vill göra sin röst hörd – men folkomröstningar är inte bästa sättet















