Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sällan har så få gjort så många så mycket ont.
Jag tror att vi var många som fick den tanken, strax efter klockan 15 svensk tid den där tisdagseftermiddagen i september för 25 år sedan, då 19 män kapade fyra plan, två torn störtade samman och världen förändrades för alltid.
För detta, tänkte många av oss, kommer vi alla att få betala dyrt.
I första hand naturligtvis de 2 977 offren och deras anhöriga. Men också alla oskyldiga människor i de länder som skulle komma att angripas av ett hämndlystet och storhetsvansinnigt USA. Och i förlängningen alla jordens invånare, som sedan dess lever i en farligare, råare och mer hänsynslös värld.
För detta, tänkte många av oss, kommer vi alla att få betala dyrt
Tio dagar efter katastrofen framträdde Bruce Springsteen i en tv-sänd stödgala för offren och deras familjer. Ensam med gitarr och munspel presenterade han en ny låt med orden ”det här en bön för våra fallna bröder och systrar”. Bakom honom: hans fru och hans närmaste vänner i en gospelkör. Mot slutet av låten fattar de alla varandras händer och höjer dem: ”With these hands, with these hands/We pray for the strength, Lord.”
Låten, ”My city of ruins”, hamnade ett år senare på 11 september-albumet ”The rising” och har sedan dess blivit en av de mest bestående i Springsteens konsertrepertoar, i många skilda kontexter. Den har spelats för jordbävningsoffer i Nya Zeeland och Italien, för att lindra förödelsen efter svåra personliga förluster och för att räkna in de levande och minnas de döda.
Det finns dock ännu en aspekt av historien. ”My city of ruins” tillkom inte alls efter den 11 september 2001, utan före. Den är ursprungligen skriven som ett slags elegi för staden Asbury Park i New Jersey, som i början av 2000-talet befann sig i ett stadium av akut förfall. För Bruce Springsteen var den en sorgesång över ett Amerika som var på väg att gå under och en hymn om modet att resa sig igen.
Och som alla bra böner fungerar den i livets skilda sammanhang. I dag, 25 år efter katastrofen, har Asbury Park rest sig – bland annat till följd av Springsteens och andras investeringar och insatser – och åter blivit en blomstrande kuststad, medan hans hemland USA befinner sig i yttersta nöd.
Springsteen introducerade också denna gång låten som en bön, en bön för det Amerika som han sjungit om i över 50 år
Under sångarens senaste turné, som avslutades i våras, var ”My city of ruins” ett av de centrala numren, nu som en metafor för den amerikanska drömmens slutgiltiga död. Raderna om blodbefläckad mark och övergivna kyrkor blev en brutal bild av hur dagens USA gått in i ett närmast postapokalyptiskt tillstånd: en nation som övergivits av dem som är satta att försvara den och i stället vänt sig mot sina egna medborgare. Springsteen introducerade också denna gång låten som en bön, en bön för det Amerika som han sjungit om i över 50 år och som han insisterar på fortfarande finns, fyllt av fantastiska människor.
”Vi kommer att överleva detta”, sade Bruce Springsteen från scenen. ”Let’s pray.”
Också denna tanke lever vidare – som sorg över allt som störtade samman för 25 år sedan och en förvissning om att det som lagts i ruiner alltid kan resa sig igen.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.