Boklistan vecka 22: att hålla käften, mörda klassiker och skrämma små barn

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det snackas allt mindre. Enligt en färsk undersökning yttrar vi 338 färre ord om dagen. Inte så mycket kanske, men det innebär att vi i år kommer att uttala 120 000 färre ord än vi gjorde förra året. Mellan 2005 och 2019 har det muntliga samtalet minskat med ungefär 28 procent. Bra eller dåligt? Själv lutar jag åt bra.

■ ■ ■

En novell i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” (1964) kommer för mig. Den handlar om hur alla människor en vacker dag får en begränsad mängd ord att använda i livet. Tage var ute efter att kritisera det grasserande struntpratet och de enda i novellen som använde upp hela kvoten var – om jag minns rätt – en reklamare i vitvarubranschen, en politiker och en präst.

■ ■ ■

Eftersom det är valår tvingas vi lyssna mer än vanligt på våra politiker. I veckan hörde jag en radiodebatt om den svenska ekonomin, och Tidömannen använde mer i plånboken uppåt 25 gånger under tio minuter. Mer i plånboken och Mindre vid pump är ett ganska begränsat ordförråd men man får vara glad att våra politiker över huvudtaget äger ett talspråk. Att de knappt kan läsa vet vi ju.

■ ■ ■

Jag vill varna för den senaste filmatiseringen av Emily Brontës ”Wuthering Heights”. Om man älskar ”Femtio nyanser” och att se klassiska romaner lustmördas så är den väl ok. Och scenografin är intressant. Men man kallsvettas av skäms. Jag har också hört att den senaste filmatiseringen som utgår från Mary Shelleys ”Frankenstein” (filmen heter ”The Bride”) är ett moras. Premissen är tydligen att Shelley hör av sig från dödsriket för att hon hade mer att berätta än bara ”Frankenstein”. Och ja, det hade hon bevisligen: hon gav under sin livstid ut en hel del böcker utöver den kändaste. På svenska finns till exempel romanerna ”Den sista människan” och ”Mathilda”.

■ ■ ■

Mer rörliga bilder. Häromdagen kom vi in på barnteveserien ”Kullamannen”, jag och några kolleger på redaktionen. Den brukar dyka upp även hos generationer mycket yngre än min. Det har säkert något att göra med detta: att den största förväntningen när man ska bli förälder är att få dela med sig av den skönhet och de kickar som faktiskt fortfarande finns i världen. Jag vill gå så långt som att hävda att ”Kullamannen” från 1967 är en primär anledning till att skaffa barn. Oförglömlig folk horror i svartvitt som skrämt vettet ur ungar i snart 60 år. Så följa släkten släktens gång.

■ ■ ■

Nu dyker den upp igen, när jag håller Carin Hjulströms nya roman i mina händer. Den heter ”Fallhöjd” (Bokförlaget Forum) och är första del i nya serien ”Morden på Kullaberg”. Ahh … Kullaberg. Jag försöker ta mig dit åtminstone en gång om året och slå mig fördärvad på branterna. I Hjulströms deckare är det en friskoleägare som dör under extremsporttävlingen ”Kullamannen 2.0”. Jag har inte läst den så jag vet inte hur den är, men jag blir besviken om där inte förekommer minst en skum tysk, hornbågad spion som skrämmer barn.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.