Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Signe Gjessing
”Illuminationen av allt”
Övers. Helena Boberg och Ann Jäderlund
Ellerströms, 31 sidor
Signe Gjessings nya diktsamling har en lika anspråksfull som passande titel. ”Illumination” kan ju förklaras som ett slags utsmyckning eller upplysning. Sedan debuten 2014 har Gjessing skapat sitt eget hörn i den danska samtidspoesin. Nu fortsätter hon, för att tala matematiska, i tangentens riktning.
Jag ser delvis ”Illuminationen av allt” som en korsbefruktning med de tidigare samlingarna ”Ideala begivenheter” och Wittgenstein-parafrasen ”Tractatus Philosophico-Poeticus”. Till form, innehåll och temperament. Tidigt skriver Gjessing: ”stjärnor försöker förklara för mitt blod vad ljus är, jag skjuter in mitt blod i universum med en stjärna som spruta/och allt illumineras/(Världen är inte väl ansedd i de kretsar kring skapelsen kommer. Där är man mer inne på det hinsides.)”
Boken är oerhört tunn. Mycket är obegripligt vid en första anblick, som sig bör, men också vid en andra, tredje och fjärde. Men för den som ger sig själv tiden att brottas med Signe Gjessings egensinniga diktsamling kan belöningen vara stor.
Fram träder en sorts abstrakt poesi som fångar ett kosmiskt, kroppsligt kretslopp. Det skulle kunna tolkas som nonsens, men är snarare något som skapas med en naturvetenskaplig exakthet (med en möjlighet att illuminera som ju bara lyriken kan). Dikt som likt himlakroppar och rymd drar sig samman, expanderar, sviktar och sväller. Som ser människans och allt levandes existens som fysisk materia, i linje med Carl Sagans berömda ord: ”The cosmos is within us. We are made of star-stuff. We are a way for the universe to know itself”.
Det tycks som att fantasin och lekfullheten flödar fritt. Gjessing står för vackra formuleringar och en absurd humor, flera dikter formuleras som utfästelser: ”En stjärndimma bestämmer mötesplats för alla stoftpartiklar ifall de skulle tappa bort varandra: I Rom vid Trevifontänen./(Skapelsen sätter igång med en värld som ska bli viktig i arbetet med att underlätta solrosors livsbetingelser.)”
Det svårbegripliga alienerar och kan göra en frustrerad, men oftast tycker jag om att vara i dikten som lika mycket äger rum i det inre som uppe bland stjärnbilderna. De avslutande stroferna fångar det bisarra i att över huvud taget existera, och klingar ut i universum: ”På väg till mitt hjärta hinner blodet precis bli lagt som nagellack på stjärnorna./(Vad ska inte världen säga när den ser hur väl alla solrosorna sörjt för att det finns ett allt?).”
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur