Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Gabriela Cabezón Cámara
”Flickorna i apelsinlunden”
Övers. Hanna Nordenhök
Tranan, 258 sidor
I en kasern mitt inne i Amazonas djungler sitter en man fastkedjad och uppblött av sin egen och andras avföring. Det är en sinnlig roman som argentinskan Gabriela Cabezón Cámara har skrivit. Ofta stinker det från otvättade kroppar, skämd andedräkt, skräck och bränt kött. Men i regnskogen finns också blomstrens färgexplosion, flodens lena vatten och frukternas sötma.
”Flickorna i apelsinlunden” har tilldelats National Book Award och nominerades till Bookerpriset i år. Det här är Cabezón Cámaras första bok att översättas till svenska. Romanens huvudperson är den kedjade mannen: soldaten Antonio från Baskien. Han har tagit sig till Amerika och Nya världen för att uppleva äventyr. Det är 1600-tal.
Utanför fängelsets fönster bränns människor slentrianmässigt på ett stort bål. Vem ska vi ta i dag? Kaptenen är trött på den enögde soldaten, in med honom. Pederaster och sodomiter ska brinna. Hittar man ingen annan kastar man in några indianer, de smälter ner som till en enda varelse.
Det är effektivt att placera läsaren som ett tredje öga mitt i en pågående slakt. I en miljö där man förstår att individens värde skalats bort under en längre tid, men där man själv är ny, oskyddad och lätt att chockskada. Människans förmåga att bete sig vidrigt slutar aldrig att överraska mig.
Biskopen och kaptenen styr, båda jagade och eggade av katolicismens hårda blick på åtrå och synd. De bränner gärna stora kvantiteter undersåtar för att rena sig själva, Spanien, Den gamla världen och kyrkan. Det har de också fått tydliga instruktioner om från kung Filip II som uppmanar sina undersåtar att ”med flit och omsorg låten straffa” dem som förtappade möjligen äro.
Elden går som ett glödande spår genom romanen, som rör sig mot myt snarare än historieskrivning.
Han räddar två små indianflickor och två apor som varit slavar hos biskopen och flyr till skogs
Men det är inte bara mörker. Soldaten Antonio – som snart skonas från sitt straff – får fatt i medkänsla någonstans i sitt ärrade bröst. Han räddar två små indianflickor och två apor som varit slavar hos biskopen och flyr till skogs. Därifrån skriver han ner sitt liv i ett brev till sin faster. Hans resa från klosterflicka i Baskien till grov soldat i Nya världen.
Historien berättas parallellt genom hans brev, nedslag i kasernen och ögonblicksbilder från ett naturlyriskt paradis där barn, apor, osynliga indianer och ihåliga träd utgör en värld där kärlek och närhet får plats. Det blir väldigt tydligt vem som är god och vem som är ond.
Det har berättats förr, men inte på just det här sättet. Gabriela Cabezón Cámara har ett språk som rör sig från det mycket konkreta (”den vaxartade geggan av skärt kött”) till det poetiska (”jorden måste ha fått ådror, och genom dem strömmar något som talar”) och i Hanna Nordenhöks lyhörda översättning sätter egen belysning på västvärldens historiskt förkrympta drivkrafter.
I botten finns en autentisk historisk person, Catalina de Erauso, som var just en nunna som rymde från ett spanskt kloster för att leva som man och soldat i Amerika. Den delen av romanen är minst intressant. Queer – ja. Det var förstås en hiskelig och modig sak i sin tid. Men här blir det mest ett alltför detaljerat livsöde där män dör som flugor för Antonios svärd och kniv. Det är i kasernen och djungeln som laddningen, stanken och mystiken finns.
Läs fler texter av Josefin Olevik och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur