Det finns en särskild plats i helvetet för personer som skriver en roman på 487 sidor, varav den ena halvan är skadeglad satir tunnare än pappret den skrivits på, och den andra en skildring från någon sorts förvirrad drömlik… drogdimma. Och så, som grädde på laxen: den mest långsökta ”oväntade vändning” jag någonsin hört talas om.
Ja, jag talar om den senaste tidens mest omtalade roman, bästsäljaren ”Yesteryear” av Caro Claire Burke. Den handlar om en kristen konservativ tradwife som blivit känd på internet genom att leva ett till synes perfekt liv på en bondgård tillsammans med sin rike man och deras åtta barn. Men så vaknar hon en dag och befinner sig i år 1855 – eller?
Detta är en riktigt dum bok.
Och dummast är förstås att jag själv läste den från pärm till pärm, de sista 150 sidorna arg som ett bi över att den var så dålig. Men jag kände att jag var tvungen – den är ju en snackis (ett i sig vidrigt ord). Och man vill ju hänga med i det alla snackar om.
Vissa romaner tycks konstruerade för just detta ändamål, för att köpas av kvinnor med bokklubbar, som ska diskutera dem över tre glas vin och sedan posta något om dem i sociala medier, där de uppmärksammas av andra kvinnor, som i sin tur ska köpa dem till sina egna bokklubbar.
Ta Rebecca F Kuangs ”Yellowface”, exempelvis, som också kretsar kring en samtidsföreteelse – i detta fall kulturell appropriering, kancelleringskultur och sociala mediers allmänna toxicitet. Som också är en satir med schablonmässiga personporträtt, vars berättare också är otillförlitlig och osympatisk, som också spårar ur på ett hallucinatoriskt vis.
Man behöver inte vara utbildad psykolog för att förstå varifrån det uppdämda behovet av att läsa sådant kommer: Folk är hjärtinnerligt trötta på influerarna.
Ingen läste ”Yellowface” för att den var välskriven, för det var den inte. Nej, vi läste den för att alla andra läste den. Detta är de medelålders kvinnornas svar på tonåringarna och deras hastigt uppblossande Tiktok-trender – ena dagen trompe l’oeil-bakelser som ser ut som små frukter, nästa molnfluffiga japanska pannkakor. Eller för all del de övervintrade hipstermän som flockas kring någon flottig foodtruck i Farsta, därför att den enligt ryktet serverar ”Sveriges kanske just nu bästa smashburgare”.
I början av augusti intervjuade DN (6/8) ett gäng 20-någonting New York-bor om det nya fenomenet att stå i timslånga ringlande köer till olika sammanhang, och där detta blivit ett nytt sätt att umgås: man passar på att uppdatera sig och bästisen om senaste nytt medan man inväntar cronuten/pizzan/yoghurtglassen på allas läppar.
Ja, tänk, i framtiden blev alla bagelkaféer kända i 15 minuter. Och de var alla mediokra.
Samtidigt, på Stockholms stadsbiblioteks hemsida, uppgår antalet reservationer av den svenska översättningen av ”Yesteryear” nu till 391 stycken, av den engelska upplagan till 332 stycken. Och vad alla köar till är alltså en bok om en självgod influerare som – hör och häpna – inte alls är så lyckad och lycklig och bättre-än-alla-andra som hon själv ger sken av, utan falsk och vidrig. Som blir straffad för det. Som får lida.
Man behöver inte vara utbildad psykolog för att förstå varifrån det uppdämda behovet av att läsa sådant kommer: Folk är hjärtinnerligt trötta på influerarna. I Therese Bohmans nya roman, ”Kapitalet”, lyfter huvudpersonen det som jag själv misstänker är en del av förklaringen: hur trista de har blivit. Att det hemliga och mörka och gåtfulla som tidigare var deras dragningskraft tvättats bort. ”Nu finns det inga skuggor längre, inga platser för något dunkelt och på gränsen, nu är allt välordnat och ute i ljuset. Allt är opåkallade köksrenoveringar och sponsortillvända recept på pastasås.” Om och om igen.
Det har helt enkelt gått inflation i influerandet, och allt färre företag vill samarbeta med de här personerna (DN 15/8). De rör sig likt fåglar i flock – samtidigt som de låtsas vara unika: Plötsligt har vartenda Instagramkonto ”alltid” förespråkat duvblå sovrum, brokiga mönster och oxblodsröda dörrkarmar. Även litteraturen reduceras till en sådan accessoar: samma arrangerade boktravestilleben på det nya, låtsat loppisfyndade soffbordet i ett hem där det enda som består är den fantasilösa föränderligheten.
Exakt samma svaghet lider snackisböckerna av: att de inte är något eget. De är tänkta att väcka debatt, men aldrig ställer en enda fråga.
Och finns det något själen värjer sig för mer än tomrummet så är det väl just det konsumistiska tomrummet, det som låtsas vara intimt och personligt och ombonat, men som bara går ut på att sälja på folk saker de inte behöver? För det får en att känna sig korkad, och lurad. Ett får som springer tillsammans med alla de andra fåren, fast utan att uppleva gemenskapen i hjorden. Och det tror jag är huvudskälet till den alltmer hätska ton som uppstått kring influerarna på sistone (New York Times, BBC, Wall Street Journal, The Atlantic, Vogue, The Cut).
Exakt samma svaghet lider snackisböckerna av: att de inte är något eget. De är tänkta att väcka debatt, men aldrig ställer en enda fråga. Men det går förstås att skriva med substans även om det ytliga.
”Kapitalet”, exempelvis, är en rätt rörande otidsenlig appell för en annan sorts estetisk livshållning, för värnandet av tingens skönhet – ”lyckan de ger är inte utbytbar mot någon annan lycka, ingen ersättning för kärlek eller hälsa, men kanske ett komplement”. Men romanen synar också själva konceptet influerare, och framför allt till vår egen relation till dem: Vilka är vi? Och framför allt: Vilka är vi nu när vi faktiskt genomskådat dem, och börjat tröttna? Vad ska vi då göra med vår tid?
Se där, något att fundera över. Kanske till och med diskutera på riktigt.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Effekterna av den nya barnsprutan påverkar hela vården
Lisa Magnusson: Kvinnor som gör botox är inte problemet