Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
När jag vaknade i måndags morse tänkte jag genast på den lille pojken – 2 år, snart 3 – som försvunnit i Nyåker dagen innan.
Hela söndagen hade man letat efter honom: det var polis och militär och räddningstjänst, och volontärorganisationer som Fjällräddningen och Missing People, och en massa bybor, och hundar och drönare och surrande helikoptrar.
Och jag följde nyhetsrapporteringen – en 13-åring berättade i radion att han cyklat runt på småvägarna och spejat i flera timmar, en bybo sade i en artikel att terrängen är svår och består av gammal snårig skog med många små vattendrag, det var ett foto av 2-åringen och en notis om en unik värmekamera som kopplats in, och polisen som meddelade att sökandet fortsätter – timme lades till timme, och ju längre tiden gick, desto mindre blev förstås chansen att hitta pojken vid liv.
När jag gick och lade mig den kvällen var det med den sjunkande känslan av att det nog var för sent.
Men de hittade honom! Till denna nyhet vaknade landet:
En timme efter att söndagen övergått i måndag hade hemvärnssoldaten Anders Evenson tyckt sig höra något, ett läte som skulle kunna vara ett barnskrik, han och hans kamrat bad att få bryta sig ur skallgångskedjan. Och så efter en kvart uppenbarade pojken sig plötsligt framför dem, på en myr mitt i skogen. Ensam och ledsen och nedkyld – men oskadd.
”När jag såg den här lilla människan i mörkret, en liten pojke som var genomblöt och trött och som sträckte ut sina armar mot mig, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät hela vägen fram”, säger Anders Evenson (DN 25/5). Han lyfte upp pojken i famnen och den lille klamrade sig fast ”som en liten koala” – alla som burit ett barn vet precis vad han menar.
Han lyfte upp pojken i famnen och den lille klamrade sig fast ”som en liten koala”
Det berättades att pojken heter Lucas, hans familj framträdde i tv, hans farfar så lättad och tacksam att rösten inte bar honom. I Aktuellt den kvällen log nyhetsankarna. Anders Evenson blev intervjuad igen, han framhöll att sökandet varit en laginsats.
Och säkert finns de som kan hitta något att klaga på till och med i en sådan här solskenshistoria, och sociala mediers felvridna algoritmer kommer att uppmuntra dem genom att ge dem uppmärksamhet. Men för de flesta av oss är det bara en genuint fin historia: så fasansfullt många barn far illa i världen varje dag, och mitt i allt detta onda och meningslösa blev just det här barnet räddat!
Han lever, han är trygg, hans mamma får återigen känna hans mjuka och varma lilla kropp tätt intill sig; tillvaron får fäste på det här sättet många gånger varje dag, i det tysta, men den här gången hakade den fast med ett ljudligt klick.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Medmänskligheten är helt utsuddad i den svenska debatten
Lisa Magnusson: Hade han kunnat bli något annat än en alkoholiserad kvinnomisshandlare?
Lisa Magnusson: Vem var den tyske affärsmannen som tappade sina anteckningar i latrinen?
DN:s ledarredaktion: Ulf Kristerssons bidragstak slår stenhårt mot Sveriges fattigaste
