Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Av allt jag har haft fel om i mitt liv är nog internet det allra grövsta. I slutet av 00-talet trodde jag verkligen att det skulle föra människor samman, göra oss kunnigare och klokare och mer toleranta, friare och mer demokratiska, ja förstärka allt fint vi är och förstora upp det.
Men här står vi nu, år 2026: både dummare och mer polariserade.
För i stället för ett globalt torg fick vi envåldshärskare i form av en handfull ofattbart rika och arroganta techbrorsor som fjättrat oss vid sina plattformar och låter dem svämma över av aggressioner, konspirationslögner, extremism och artificiell intelligens, kryddat med en sorts nihilistisk pojkrumshumor som nu även letat sig ut i världspolitiken.
När man iakttar hela denna brinnande sophög är det bra att påminna sig om Ibelin.
Ibelin hette egentligen Mats Steen, och föddes i Norge 1989 till ett grymt öde: Han hade Duchennes, en medfödd sjukdom som får kroppen att långsamt förtvina. Med tiden fick han allt svårare att röra sig, blev alltmer isolerad och dog till sist, blott 25 år gammal.
Den största sorgen för familjen, säger hans pappa i dokumentären ”Ibelins enastående liv” (Netflix), var vetskapen om att Mats aldrig skulle få uppleva vänskap och kärlek från andra än dem. Men de hade fel: Till deras bestörtning började det efter hans död genast strömma in kondoleanser.
Till deras bestörtning började det efter hans död genast strömma in kondoleanser.
Medlemmarna i hans gille i spelvärlden ”World of warcraft” hade noterat att det var något som inte riktigt stämde med den person som kallade sig Ibelin. Att han började varje session med att springa, en lång stund, genom skog och över ängar. Att han i perioder försvann från spelet, utan förvarning. Att han aldrig ville vara med på medlemsträffar, aldrig videochatta, aldrig ens prata i telefon. Att han ibland var oförklarligt vresig.
Men framför allt utmärkte han sig genom att vara en vän. Många av dem han mötte i ”World of warcraft” hade sina egna skäl att fly den verkliga världen, och han lyssnade gärna, och försökte hjälpa. Det var tjejen som var hårt hållen av sina föräldrar och vilse i livet, den deprimerande mannen som inte hade någon att prata med, mamman som inte visste hur hon skulle närma sig sin autistiske son. Och till slut vågade Ibelin anförtro andra sitt eget tillstånd.
Är människor olyckliga och isolerade för att de skärmar så mycket, eller skärmar de så mycket för att de är olyckliga och isolerade? Ofta kanske både och. Och det är viktigt att vara förankrad i sitt eget liv, inte minst för barn och unga, för de alltfler hemmasittarna; de som inte klarar att gå till skolan, som knappt vill lämna sitt rum.
Men – och detta är blott alltför lätt att glömma: Internet kan också vara en källa till tröst och gemenskap och mening, ja allt det som jag själv en gång drömde om att det skulle vara. Och jag tror att de vuxna ska vara försiktiga med att släcka det ljus som visserligen lyser med ett artificiellt blått sken, men som trots allt ändå är bättre än totalt mörker.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Inte ens en kändisgam som Perez Hilton förtjänar ett sådant här öde
Lisa Magnusson: Sluta tafsa på småtjejer, Gina
Lisa Magnusson: Det är inte sexistiskt att vilja stoppa Ariana Grande
DN:s ledarredaktion: Forssell lugnade sig – efter magiska mötet