Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag skulle upp på scenen och tala om någon minut. Jag tänkte läsa en krönika och prata om journalistik i utsatta områden.
Ämnet kändes plötsligt helt fel.
Det var ett evenemang i ett församlingshem i Göteborg där kristna och muslimer delade upplevelser av fastan. Det vilade något varmt och hoppfullt över rummet. Att prata om kriminalitet och segregation skulle förstöra stämningen, tänkte jag ängsligt.
Jag hade inte heller någon tydlig åsikt eller lösning – skulle de runt hundra åhörare lyssna på mina lösa tankar om detta?
För att mota bort nervositeten vände jag mig till en bordsgranne, en kvinna med en allvarlig uppsyn och intensiv blick. Någon hade presenterat henne tidigare och sagt att hon var från Iran.
– Oj, hur känns det för dig nu? frågade jag dumt.
Det var dagen efter att Iran hade bekräftat att ayatolla Ali Khamenei hade dödats.
Frågan följdes av en tystnad som var så lång att jag började tänka att hon inte kunde svenska. Sedan spände hon ögonen i mig.
– När jag hörde att han var död kände jag direkt att jag måste tvätta händerna. Sen tog jag av mig alla kläder och la dem i tvättmaskinen. Det räckte inte. Jag blev tvungen att duscha också, sa hon.
Va? Jag förstod inte vad hon försökte säga med denna dramatiska bekännelse.
– För att du kände… skuld? försökte jag och kände mig ännu dummare.
– Nej! Det är för att jag hade dödat honom i mina tankar varje dag i hela mitt liv. Äntligen har jag lyckats, sa hon triumferande.
Jag ryste i hela kroppen. Jag hade läst otaliga nyhetstexter, analyser och inlägg i sociala medier om Irankriget. Men det var kvinnans ord som fick mig att förstå scener av firande iranier på gator och torg.
Och ändå förstod jag förmodligen inte ens en promille av det.
Alla tycks ha en stark åsikt om det som sker i Iran nu. USA bryter mot folkrätten, trycker vissa på. Det hjälper inte att få bort en brutal tyrann om det inte finns ett vettigt alternativ på plats, påpekar man. Även bland regimmotståndare finns vitt skilda framtidsvisioner för Iran, understryker de flesta.
Men det är något som skaver i mig när dessa – i och för sig rimliga – argument möter svenskiraniers upplevelser i vänners och bekantas kommentarsfält.
Jag tror att det är bristen på ödmjukhet som irriterar mig – att man tror sig veta mer och har ett behov att upplysa de med koppling till landet, de mer direkt berörda, om hur de borde känna.
Som om de som levt med nästan fem decennier av förtryck i Iran inte vet att situationen är komplicerad. Som att de flesta inte redan är tyngda av oro för vad som komma skall. Som att de inte lever med dagliga uppdateringar om fortsatta bombningar och det eskalerande kaoset i sitt eller sina föräldrars hemland.
Jag unnar dem en gnutta lättnad och hopp mitt i allt elände.
Jag hann inte prata mer med kvinnan. Jag hörde mitt namn ropas upp och kom ihåg var jag var – jag skulle ju upp på scen.
Väl uppe såg jag ut över publiken som bestod av människor som kanske aldrig annars hade mötts. Här fanns pensionärer från Örgryte, somaliska mammor från Bergsjön, eldsjälar från olika föreningar, representanter för kyrkan och för muslimska samfund. Plötsligt kände jag ett lugn.
Medan jag talade märkte jag att mina ord landade rätt. Vänliga blickar utbyttes. Nyfikna frågor ställdes.
Vi behöver fler rum som detta, där man kan lyssna och prata utan att omedelbart behöva leverera åsikter och välja sida – rum för samtal bortom algoritmer och likes.
Läs mer:
Fem svenskar med rötter i Iran – fem olika perspektiv
Sonen kastas ut i rampljuset till ett livsfarligt jobb
Tre experter: Därför är attacken i Iran ett brott mot internationell rätt
