Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ståltillverkaren SSAB är Sveriges i särklass största utsläppare – vid företagets två stålverk släpptes förra året ut lika mycket som bilkörandet i Sverige under ett halvår.
Nu ska stora delar SSAB:s utsläpp bort, liksom det nyligen räddade Stegra i Boden, vill bolaget göra fossilsnålt stål i framtiden. Redan runt 2030 ska anläggningen i Luleå bli fossilsnål, vilket i så fall innebär att sju procent av Sveriges utsläpp kapas i ett slag.
Att satsningen lyckas är inte bara avgörande för SSAB – hela världen har ögonen på den svenska satsningen. Ståltillverkning står för nästan en tiondel av de globala utsläppen. Att göra hela den industrin utsläppsfri, genom att kol byts ut mot vätgas, är avgörande för hela klimatfrågan.
Men. Klimatomställningen är inte alltid ”grön” överallt.
Exemplet med SSAB är egentligen ett specialfall, om än ett talande sådant. Här handlar det om mark som förorenats av gamla industrier, vilket inte är ett ovanligt problem i samband med exploatering. De tragiska sjukdomsfallen i Luleå hade lika gärna kunnat ske i samband med bygge av en serverhall eller ett bostadsområde, men det blir särskilt iögonfallande när det drabbar en klimatsatsning. Fallhöjden blir större och smällarna värre när projekt som ska ”rädda världen” går på minor inom miljö eller hälsa. De som av ideologiska skäl är kritiska till satsningarna får ny ammunition för sina angrepp.
Det sätter också ljuset på en annan fråga: att den gröna omställningen ofta innebär målkonflikter. SSAB:s fossilfria stål är kanske inte det bästa exemplet – men konflikterna finns tveklöst där.
Ta elektrifieringen av våra transporter. När vi ersätter bensin och diesel med batterier får vi en starkt ökad efterfrågan på kritiska mineraler som sällsynta jordartsmetaller, kobolt, nickel och koppar. Många av dem bryts i dagsläget under miljövidriga omständigheter och svåra sociala villkor i fattiga länder. Den stora giganten på elfordon är dessutom Kina, där bolagen ofta saknar den transparens som krävs för att säkerställa att det inte sker brott mot mänskliga rättigheter i leverantörsleden.
Man kan förstås undvika att köpa från Kina för att minska riskerna, men då ställs man inför en annan målkonflikt. Till 2035 beräknas runt 6 000 elbussar upphandlas i Sverige. Att köpa europeiska bussar skulle det kosta runt 10 miljarder kronor mer, enligt en rapport från Transportföretagen från 2024. Det skulle dessutom innebära en kraftig försening av omställningen.
Listan på liknande målkonflikter i den gröna omställningens spår är lång. Vind- och solkraft hotar fåglar, konkurrerar med jordbruk och rennäringen. Vattenkraft drabbar djurlivet i våra älvar. Nya gruvor i Sverige kan göra oss mindre beroende av Kina – men gruvverksamhet är alltid miljövidrig och konkurrerar också ofta med rennäringen. Skogsråvara kan ersätta plastförpackningar och fossila drivmedel, men drabbar den biologiska mångfalden.
Den här typen av målkonflikter har länge överdrivits av dem som av ideologiska skäl vill bromsa klimatomställningen, men har stundtals också viftats bort av klimatrörelsen. De företag som driver de för Sverige och världen avgörande klimatsatsningar, måste dock ta dem på allvar.
Läs mer:
Ricky insjuknade på SSAB-jobbet: ”Rädd för att dö”
Länsstyrelsen varnade om stålverket: ”Kraftigt förorenad” mark
