Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Finns det någon värre popcornmaskin än Liberalerna?
Konkurrensen är visserligen hård. Inte minst från övriga i Tidölaget, som befinner sig i desperat underläge i opinionen. Men det minsta partiet i konstellationen tar ändå priset.
Eller vad sägs om utspelen på partiets dag under Almedalsveckan?
Simona Mohamsson inledde med att attackera Socialdemokraterna, som hon menar visar missunnsamhet mot miljardärer. Parallellt utlovades mer läroböcker. Och ungefär samtidigt publicerade två ministrar – Romina Pourmokhtari och Nina Larsson – en debattartikel om ”livspusselfeminism”, som mest tycks handla om att ösa pengar över barnfamiljer: Ett avdrag på 10 000 kronor per barn och år kombineras med småbarns-RUT och en väl tilltagen jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen.
Det här var alltså bara på förmiddagen.
Det är inte konstigt om de låga siffrorna skapar panik.
Strax efter lunch kom beskedet att Liberalerna går till val på mer lärarledd undervisning på universiteten, som växlas mot färre studenter. Under dagen presenterades också kravet på att den statliga inkomstskatten ska sänkas vid årsskiftet. Och i talet på kvällen bad hon liberaler som tidigare röstat på Centerpartiet att låna ut sin röst till henne samt slog fast att hon ”vill mer”.
Det är ingen överdrift att kalla helheten för spretig, vilket sannolikt bottnar i två saker.
Dels att partiet ligger på drygt 2 procent i de flesta opinionsmätningar – i den senaste från DN/Ipsos var L nere på 1, avrundat nedåt – och om så bara 1 av 100 förslag fäster skulle det kunna ge en skjuts uppåt, som utspelet om språktest inför valet 2002.
Dels har partiet skrotat så mycket av sin gamla politik att den är i stort behov av en ny.
För under året som gått har man inte bara bytt partiledare. Bland annat är såväl inställningen i regeringsfrågan och till SD som kring Sveriges klimatmål och en restriktiv alkoholpolitik ett minne blott.
Kovändningarna har inte lockat fler väljare, som L hoppats, utan tvärtom ökat nedgången. Och det är inte konstigt om de låga siffrorna skapar panik.
För medan övriga i Tidösamarbetet ”bara” tycks vara på väg att förlora regeringsmakten slåss Mohamssons parti för någonting större.
Liberala principer, hoppas kanske den som minns hur L var förr.
Sin existens, är numera den krassa sanningen.
Läs mer:
Susanne Nyström: Menar Ulf Kristersson allvar med sin vänsterchock?
DN:s ledarredaktion: Det finns ingen anledning att se glaset som halvfullt