Är det möjligt att bli lagom integrerad? Jag har grubblat över den frågan i decennier.
Mitt liv fick en märklig start eftersom mina assyriska föräldrar just ville ha lagom integrerade barn. Jag och de flesta av mina sju bröder förseddes med två namn. Jag kallades Rakel hemma och bland assyriska släktingar, men i skolan hette jag Lena.
Mina föräldrar hade fått för sig att ursprungssvenskar inte kunde uttala bibliska namn som Rakel. Lena däremot kändes klassiskt svenskt, nästan blont.
Tanken var god. Mamma och pappa, som kom till Sverige i slutet av 1960-talet, ville att vi barn skulle studera på universitetet och få bra jobb. Det fordrade enligt dem blågula namn.
Det ledde föga förvånande till absurda situationer. På ett födelsedagskalas kallades jag konsekvent Lena av klasskamraterna medan mina assyriska kusiner sa Rakel. Förvirringen lade sig över festen som en blöt filt: Varför hette födelsedagsbarnet två olika saker? Jag kände mig som en bedragare, som att jag levde ett dubbelliv.
På ett födelsedagskalas kallades jag konsekvent Lena av klasskamraterna medan mina assyriska kusiner sa Rakel. Jag kände mig som en bedragare, som att jag levde ett dubbelliv.
Och det gjorde jag också. I barndomshemmet i Jönköping fick vi endast prata assyriska. Även maten var så klart assyrisk: dolma, vinbladsrullar, lamm med ris, kyckling med ris samt nötkött med ris.
Det var Rakel som dansade assyrisk folkdans i assyriska föreningen. Som lärde sig assyrisk historia på assyriska sommarläger där varje morgon inleddes med den assyriska nationalsången.
På vardagarna var det Lena som gick till skolan och åt blodpudding, isterband och fiskgratäng med mandel. På eftermiddagarna förvandlades hon till Rakel när hon klev över tröskeln där hemma.
Med tiden blev jag mer och mer irriterad över att mina två världar inte gick ihop. Jag hade ena foten i det sekulära Sverige, den andra i en patriarkal kristen kultur från Mellanöstern. Den ena kulturen dyrkade individen, den andra hyllade kollektivet.
I tonåren valde jag individen och engagerade mig i Liberala ungdomsförbundet. Dels för att jag gillade marknadsekonomi, dels för att jag inte ville låta min etniska tillhörighet definiera mitt liv. Jag var lika övertygad då som i dag om att alla människor främst måste behandlas som unika individer snarare än som medlemmar i en grupp.
Jag krossade mina föräldrars hjärtan genom att proklamera att jag aldrig skulle gifta mig med en assyrier och bli en konservativ fru. Mamma sa ilsket att jag blivit försvenskad. Hon hade inte lämnat hemlandet för att hennes barn skulle bli svenskar, hon kom hit för att assyrier skulle överleva som folk. Jag visste så klart att släkten närapå utplånades i det Osmanska rikets folkmord på kristna 1915. Jag visste att vi hade terroriserats och skrämts bort från Mellanöstern.
Jag krossade mina föräldrars hjärtan genom att proklamera att jag aldrig skulle gifta mig med en assyrier och bli en konservativ fru.
Men där och då lyckades jag inte förena mina två kulturella identiteter. Skillnaderna kändes oöverstigliga.
Det tog mig många år att förstå att jag varken behövde känna mig som en dålig assyrier eller falsk svensk. Vändningen kom när jag tog mig rätten att definiera vad identiteterna innebar för mig. Vägen dit var inte enkel. De aggressiva rasisterna som skräpade ner min mailbox så fort jag började jobba på tidningen Sydsvenskan gjorde inte saken lättare.
I dag känner jag mig 100 procent assyrisk och 100 procent svensk. Det är inte ett politiskt ställningstagande, det är ett känslomässigt faktum. Jag rör mig obehindrat mellan den röda sommarstugan på landet och assyriska fester där man dansar bagiye och hurze tills solen går upp. Jag kollar både på svensk tv och Assyria TV.
Jag är stolt över att bo i ett av världens bästa och mest progressiva länder. Och jag är stolt över den assyriska gruppen i Sverige, där jämställdheten tagit enorma kliv framåt. Södertälje har blivit en livsviktig fristad där assyrier/syrianer och kaldéer driver fotbollsklubbar, sänder tv över hela världen och sätter upp Gilgamesheposet som teater.
Vägen till att fullt ut bli en svensk-assyrier kantades av tårar och enorma existentiella tvivel. Det är något som många kan känna igen sig i. Och ändå finns otroligt få berättelser i offentligheten om bindestrecks-identiteter. Hur är det att vara svensk-irakier, svensk-etiopier, svensk-palestinsk?
I dag känner jag mig 100 procent assyrisk och 100 procent svensk. Det är inte ett politiskt ställningstagande, det är ett känslomässigt faktum.
Det är förståeligt att folk tvekar att prata om vilka de är när politikerna tävlar i sporten att svartmåla invandrare. Jag kommer aldrig glömma Magdalena Anderssons föraktfulla uttalande 2022 om att vi inte ska ha ”somalitowns” i Sverige, eller för den delen Jimmie Åkessons verklighetsfrämmande påstående om att troende muslimer inte kan vara svenskar.
Dessvärre utgör inte kultursidorna, där jag är verksam, något större föredöme. Antirasistiska artiklar saknas inte, men bristen på personliga texter om livet som bindestrecksperson är slående. Som om vi endast vore vandrande måltavlor för rasism.
Ingen falang imponerar, varken den som vill assimilera alla svartskallar eller den som reducerar dem till offer för SD. I båda fallen är kunskapen om och intresset för integrationens existentiella kval smärtsamt låg.
Vad hände då med Lena? Jag tänker på henne ibland. Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag inte valt att endast kallas Rakel när jag började plugga på Lunds universitet?
Mina kära föräldrar hade nog helst önskat att jag fortsatte vara Rakel för dem och Lena för alla ursprungssvenskar. Efter några år fick de en svensk-norsk-finsk svärson som lärde sig imponerande mycket assyriska.
De klagar inte på mig längre. Så de tycker nog att jag blev lagom integrerad till slut.
Läs mer från ledarredaktionens sommarserie:
Johan Norberg: Det är inte tiderna som har blivit sämre – det är du