Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När jag tänker på kriget, minns jag bara soliga dagar. Därför blev jag lite chockad under visningen av en bekants dokumentärfilm, Fathers, när en av huvudpersonerna pratade om ett ihållande regn. Samma krig, samma sommar då allt hände, men våra minnen ljussatta på olika sätt.
Filmen skildrar två män, en pappa och en svärfar, som bär på traumatiska upplevelser av kriget i Bosnien – men som hanterar dem på olika sätt. Pappan tiger, han försvinner in i sig själv när sonen ställer frågor eller lämnar bilen när ämnet kommer på tal.
Svärfadern kan å andra sidan inte sluta prata om det han utsatts för. På Pustervik i Göteborg sitter han och berättar detaljerat om boskapsvagnen han fördes bort i till ett fångläger. Han minns den psykologiska tortyren, männen med vapen som förnedrade bara för att de kunde och en fotbollsplan där allt detta utspelade sig.
Han minns rädslan och han minns att det hade regnat.
När jag såg filmen var jag nyss hemkommen från Kroatien. Där gick jag till samma frisörska jag alltid går till som berättade att hennes pappa hade kanske det tuffaste jobbet under kriget. Han fick knacka på hos familjer som hade nära och kära vid fronten och lämna dödsbud.
– Men när han pratar om det är det oftast med humor. De jobbade i par och de brukade singla slant för att avgöra vem som skulle berätta och vem som skulle trösta, som om det vore en lek. Det är obegripligt, sa hon, som föddes efter kriget, och fortsatte lägga färg i mitt hår.
Jag känner igen det. Min pappas berättelser från det fånglägret där han hölls, känt för grova krigsbrott, är oftast dråpliga anekdoter. Jag anar att det är ett sätt att avsiktligt minnas i ett annat ljus, något slags hemmasnickrad kbt som han och många som delar samma trauma ägnar sig åt.
Själv har jag tänkt att jag inte påverkats alls av kriget. Men ibland har jag undrat vad som döljer sig bakom de soliga minnena.
Jag minns paniken jag kände när jag besökte min hemstad i Bosnien. Eller hur jag på nya platser, i något av länderna i forna Jugoslavien, försöker känna av stämningen för att avgöra om jag – med mitt svårplacerade förnamn och uppenbart bosniakiska efternamn – är välkommen där eller inte.
Det blir mer påtagligt på mindre orter, bortom turiststråken. Just till en sådan plats har kusinen jag nyligen besökte i Kroatien flyttat till.
Där kom jag på mig själv med att tvångsmässigt skanna husfasader efter hatiska budskap och krigsrop i graffitimålningarna (jag hittade inget). I kontakt med främlingar blev jag ängsligt medveten om min dialekt som jag vet avslöjar mig som en främmande fågel. Jag ville inte sticka ut på något sätt. Helst ville jag vara osynlig. Var det kriget som spökade i denna fixidé om att jag är trygg bara om jag passar in?
Jag lät för det mesta min kusin sköta snacket med kypare, taxiförare och pratglada grannar. Men hon har en baby på sex månader och hade brutit benet, vilket krävde att jag skulle lösa vissa saker på egen hand. Som att handla mat till oss. Tredje dagen där stålsatte jag mig och styrde stegen mot torget. Det fick bära eller brista – vi måste ju äta.
När jag öppnade dörren till den lilla butiken möttes jag av en filippinsk kvinna som stod bakom kassan och på knackig kroatiska hälsade mig välkommen.
Det var en så oväntad syn att jag blev full i skratt. Alla mina hjärnspöken skingrades, för den här gången åtminstone.
Läs mer
Marina Ferhatovic: ”Min son var besatt av Jesus – vilket gjorde mig obekväm”
