Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Miriam Toews
”En vapenvila som inte är fred”
Övers. Erik Andersson
Ràmus, 183 sidor
Som så många andra gladdes jag åt den svenska introduktionen av kanadensiska Miriam Toews. Det var 2022 med romanen ”Kvinnor som pratar”. Den grundades i en verklig och fruktansvärd historia om hur nio män i en mennonitisk församling i byn Manitoba i Bolivia under fyra års tid hade drogat och våldtagit mer än hundra kvinnor och flickor i kolonin. Romanen utgjordes av ett protokoll över ett antal samtal mellan byns kvinnor, och i det konkreta samtalets form skildrade Toews på ett intelligent och originellt sätt stora frågor om hämnd, revolution och förändring.
Så jag fortsatte läsa henne, men den där känslan av intelligent originalitet återkom inte riktigt. De två följande romanerna, ”Mina futtiga små sorger” och ”Ensamma strider” led av bristande stilistisk stringens. Båda försökte kombinera uppsluppen komik med stor sorg. Det är ju en svår konst och i mina ögon misslyckades Toews med den.
Nu kommer hon med en självbiografi över sitt skrivande liv, ”En vapenvila som inte är fred”. Utgångspunkten är en fråga hon får i samband med en litteraturfestival: ”varför skriver jag?” Och ur den frågan vecklas boken ut åt olika håll. Det skär sig direkt mellan Toews och mig. Hon berättar om en återkommande dröm, där hon blir skjuten i ansiktet och hennes mun flyger iväg i en vit korridor. Hon skriver: ”Och vad är den vita korridoren i drömmen? En smal landremsa? Är det skrivandet? Något som skiljer liv från död? Från livet, mot döden – skrivandet?”
Den här sortens meningar är jag emot. Stora existentiella ord – liv, död – kombineras med frågan om skrivande och så sätts det ett frågetecken efter. Det är pretentiöst på ett dåligt, pseudo-djupt sätt.
Och det finns onekligen en hel del sådana formuleringar i den här boken, men främst är Toews pretentiös i själva sin form, vilket är något helt annat och vilket jag tycker om. I ”En vapenvila som inte är fred” struntar hon fullständigt i traditionellt kronologiskt berättande. Boken består av brev och mejl från olika tider där Toews antingen är avsändare eller mottagare, av citat ur romaner och dikter, av till synes triviala saker som har hänt i författarens liv, av redogörelser för familjeliv med en åldrande mor, med barn och barnbarn i ett här och nu.
Det skär sig direkt mellan Toews och mig
Hela tiden ekar i bakgrunden de två avgörande händelserna i Toews liv: först hennes fars och sedan hennes systers självmord. De var båda helt tysta i långa perioder av sina liv. Hon lämnar åt läsaren att skapa mening ur alla dessa fragment. Den möjligtvis påhittade litteraturfestivalens kommitté refuserar Toews svar på frågan om varför hon skriver, och det känns som om det är min uppgift som läsare att acceptera att det här – Toews bok – faktiskt är svaret.
Det är ett krängande, vindlande svar. Men det är också ett enkelt svar: ”Jag skriver för att hon bad mig”, står det. Och ”hon” är systern Marjorie. Det är när Toews som artonåring beger sig ut på en tur runt Europa tillsammans med en strulig pojkvän som systern ber om hennes ord. Och får dem. Vi får dem också: det längsta partiet i boken består av dessa brev. Och de är underbara! Här fångas ungdomens rastlösa, längtande vilda livskänsla.
”En vapenvila som inte är fred” får mig inte att intressera mig för varför Miriam Toews skriver, men hur hon gör det får mig att bry mig om henne och hennes liv. Jag kommer att fortsätta läsa hennes kommande böcker. Jag kommer att fortsätta förvänta mig någonting av henne, för det finns ett löfte här och jag tror det handlar om att Toews är en författare som inte skriver längs uppkörda formvägar.
Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
