För åtta år sedan vann Pawel Pawlikowski regipriset i Cannes med det geopolitiska passionsdramat ”Cold war”. Nu har han tagit täten i Guldpalmsjakten med ”Fatherland” – åtminstone om man får tro på den sedvanliga kritikerpanelen i Screen som brukar vara en hyfsat pålitlig temperaturmätare.
”Fatherland” är en stram och visuellt bländande vacker skildring av Thomas Manns återkomst till Tyskland 1949, efter att ha flytt landet under nazitiden. Det svart-vita dramat kretsar kring den fem dagar långa roadtrip som ”Döden i Venedig”-författaren gjorde med sin kosmopolitiska dotter, skådespelaren och författaren Erika Mann – hustrun Katia Mann är bortklippt ur berättelsen av konstnärliga skäl. Nobelförfattaren har bjudits in för att uppmärksamma 200-årsjubileet av Goethe, och både öst och väst gör anspråk på såväl Goethe som Mann.
Under fredagens pressmöte fick Pawel Pawlikowski frågan om var världen befinner sig nu – 1936, 1943 eller 1949?
– Det är ingen bra fråga, för ingenting är någonsin exakt som något annat. Vi lever i en unik tid med ny teknik, ett digitalt universum – det är en situation utan motstycke. Jag är vilse i dag, och det är därför jag gör filmer som utspelar sig i det förflutna, säger Pawel Pawlikowski som vann en Oscar för bästa internationella film med ”Ida” (2015) som kretsar kring en blivande nunna i 60-talets Polen som upptäcker en mörk familjehemlighet kopplad till Förintelsen.
Pawlikowski noterar med intresse trenden att allt fler filmer utspelar sig i historisk tid.
– Det är lättare att prata om nuet med distans. Många historiska filmer jag ser har en tydlig tes, de organiserar historien utifrån det narrativ som filmskaparen vill sälja in. Ofta illustrerar eller förklarar karaktärerna i dessa filmer något, säger han.
– Jag försöker göra tvärtom, visa hur komplicerat allt är – vilket jag tror är väldigt nyttigt att berätta. Om du är helt säker på att ditt narrativ är rätt, då är det farligt.
Att fokusera på rollfigurerna gör filmen universell, menar Pawlikowski.
– Jag försöker göra film som inte är narcissistisk eller biografisk, utan bygger på starka scener – scener som inte förklarar, utan placerar dig i situationen och ger publiken utrymme att föreställa hitta sin egen ingång. Jag undviker dagens argument och försöker i stället fånga tidens logik, säger han.
Den tyska filmdrottningen Sandra Hüller är tillbaka på Croisetten – tre år efter succéåret då hon spelade i Guldpalmsvinnaren ”Fritt fall” och i ”The zone of interest” (2023) som vann stora jurypriset. I den senare filmen gestaltade hon ”Drottningen av Auschwitz” – Hedwig Höss som var gift med lägerkommendanten Rudolf Höss.
Under pressmötet fick Hüller frågan om det känns annorlunda att spela en tysk rollfigur i en film från den perioden, jämfört med en samtida berättelse.
– Jag känner skulden, svarade Hüller. Ja, jag känner skulden varje dag, och jag tröttnar aldrig på det – att känna skulden – för det är nödvändigt för att agera rätt, säger hon. Den tyska skådespelaren fick frågan om hon kan tänka sig att medverka i en uppföljare till storfilmen ”Project hail Mary”.
– Det här är presskonferensen för vår film, svarade den tyska stjärnan, som inte gjort sig känd för att vilja lägga ut texten.
– Säg något lättsamt, skämtade Pawlikowski.
– Jag vet inte vad som händer i framtiden, svarade Hüller. Jag har roligt med många olika saker och känner mig väldigt lyckligt lottad som får utforska så många olika sätt att arbeta. Det är allt.
Läs mer:
Lina Wolffs succébok blir spelfilm med Tarantinovibbar
Här samlas DN:s texter om filmfestivalen i Cannes
