Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Animerad film
”Super Mario Galaxy Filmen”
Regi: Aaron Horvath, Michael Jelenic.
Manus: Matthew Fogel. Originalröster: Chris Pratt, Anya Taylor-Joy, Charlie Day, med flera. Svenska röster: Oscar Harryson, Joakim Tidermark, Lawrence Mackrory, Carla Abrahamsen m fl. Längd: 1 tim 38 min (7 år). Språk: engelska. Biopremiär.
Låt oss slå fast det självklara: ja, ”Super Mario Galaxy Filmen” känns som att sitta och se på när en hyperaktiv gamer går loss. Jag menar det inte rakt igenom negativt.
Förr användes ofta spelreferenser som filmkritikerns kortkommando för att avfärda själlös action med stela datoranimationer. Idag är inte piken lika självklar. Delvis beror det på ett generationsskifte, där spel har en mer självklar del i den vuxna publikens kultur-dna. Därtill har gränser suddats ut och konstformerna blivit mer muterade. Idag är många unga inte bara mer intresserade av spel än film – i vissa fall är de mer sugna på att se youtubers spela än att själva greppa handkontrollen.
Ta bort det interaktiva momentet ur spelkulturen så blir det än svårare att skilja mellan det senaste Mario-spelet och den senaste Mario-filmen. Grafiken är ungefär likadan, vilket blir nog så påtagligt de gånger som ”Super Mario Galaxy Filmen” – uppföljaren till storsuccén ”Super Mario Bros. Filmen” (2023) – avviker från standardestetiken med kontrastrika retrosekvenser som refererar till spelseriens sidskrollande 80-talsperiod.
Sedan dess har flertalet konsolkrig utkämpats, men även om man inte rört ett Mario-spel sedan 8-bitseran är det tämligen enkelt att komma ikapp. Tydligen är det omöjligt att tröttna på att se svampätande rörmokare rädda en rosaklädd prinsessa.
Nya äventyr tar fart när Bowser Jr kidnappar Peachs syster, prinsessan Rosalina.
Mycket är sig likt, detaljer har förändrats. Skurken Bowser är tillfångatagen sedan föregångarens slutstrid, Mario är fortsatt kär i Peach och hans grönklädda brorsa Luigi finner en färgmatchande kompanjon i den äggkläckande minidinosaurien Yoshi. Nya äventyr tar fart när Bowser Jr kidnappar Peachs syster, prinsessan Rosalina.
Därefter följer hyperaktiva färder genom rör, galaxer och universum. Att tala om det senare i plural har blivit norm i superhjältesfären, där varumärkeskorsande multiversum tagit död på all känsla av att något står på spel (bortsett från de pengar som studiorna pungat ut för att producera filmerna). Visst verkar även Nintendo ha expansiva planer på ett filmuniversum, nog så tydligt med den tillkrystade entrén från rymdäventyrliga ”Star fox” –spelens huvudperson Fox McCloud (med röst av Hollywoods nya favorit Glen Powell).
Om speldesignssnillet Shigeru Miyamoto – fadern till Mario, Fox Cloud, Donkey Kong, Link, Zelda med flera – bevisat något genom åren är det hans och Nintendos ojämförliga förmåga att förnya sig själva. Kan succéformeln överföras till vita duken?
Det beror på hur man ser det. Betraktad som Mario-produkt lyckas ”Super Mario Galaxy Filmen” egentligen rätt väl med att förvalta förlagans anda. Det är fartfyllt, det är bisarrt och växlandet mellan världar så intensivt att det snabbt blir förvirrande.
Berättarformen är alltså som skräddarsydd för dopaminsökande kids som gärna hetsskrollar genom eviga flöden av korta klipp. Man kan knappast döma ut ”Super Mario Galaxy Filmen” som tråkig, däremot är den rejält utmattande. När det bjuds på obligatoriska bonusscener i mitten och slutet av eftertexterna börjar jag längta mer efter ”game over” än ett extraliv.
Se mer. Spelfilmsunderhållning för de som vuxit ifrån Mario: ”Street fighter” (1994), ”Resident evil” (2002), ”Silent hill” (2006).
Läs mer:
Jacob Lundström: Därför hyllas ”Super Mario bros” som anti-woke
Fler film- och tv-recensioner i DN
