Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad är partiledare gjorda av? Dessa politiska djur som tycks få sin energi av motstånd och kritik, som aldrig verkar tröttna när de för femtielfte gången svarar på samma fråga, som står ut med en tillvaro präglad av hotbilder och Säpovakter. Eller, för att ta ett rykande färskt exempel: som ångar på för glatta livet och outtröttligt sprutar ur sig nya politiska förslag trots att opinionssiffrorna pekar mot en snar död.
Ja, det finns mycket att imponeras av när man gör en närstudie och allra mest fascineras jag av att människor väljer dessa liv trots den överhängande risken att en dag tvingas bort med svansen mellan benen. Oavsett hur framgångsrika och populära de en gång var, hur mycket makt och inflytande de en gång hade – den politiska karriären kommer för de allra flesta att sluta i moll. De kommer att ses som en belastning för sitt parti, som en föredetting som tiden har sprungit ifrån, och ändå måste de hålla god min när stafettpinnen lämnas över till en ny och fräschare kraft.
I den brittiska podden ”The news agents” intervjuades nyligen den tidigare premiärministern Tony Blair om de ständiga partiledarbytena i brittisk politik: sju premiärministrar på bara bara tio år. Blair är kritisk till att både Tories och Labour ”kastar ut sina partiledare” så fort missnöje uppstår, i stället för att fokusera på själva politiken. Han menar att partierna agerar bakvänt, det är de politiska vägvalen som borde stå i fokus, inte vem som är partiledare. Blairs råd är tydligt: ”Bestäm er först vilken väg vårt land bör ta, först därefter väljer ni vem som ska vara ledare.”
Tony Blair är kritisk till att både Tories och Labour ”kastar ut sina partiledare” så fort missnöje uppstår.
Även i Sverige har det vuxit fram en slit och släng-mentalitet när det gäller partiordförandena. Centerpartiet har sedan 2023 haft en partiledare per år, det är ingen liten skillnad från Torbjörn Fälldins 14 år på posten. Liberalerna ligger inte långt efter med sina tre partiledare på fyra år, och även Socialdemokraterna har i modern tid haft en period med täta partiledarbyten.
Varje nytt namn innebär stor medial uppmärksamhet. Den nya partiledaren intervjuas och porträtteras på längden och tvären, helt analogt med vår tids enorma intresse för det personliga. Mot den bakgrunden är det inte så förvånande att väljarna i förra valet i högre utsträckning än tidigare uppgav att partiledaren hade betydelse för hur de röstade.
Det är väl ingen djärv gissning att denna trend kommer att fortsätta i höstens val, tiktokifieringen av valrörelsen hamrar effektivt in partiledarnas persona medan det politiska budskapet ofta hamnar i bakgrunden. En vänt leende Magdalena Andersson invid sin make, en allvarstyngd Ulf Kristersson utstrålar handlingskraft och beslutsamhet, en Jimmie Åkesson i hawaii-skjorta och stråhatt låter sig lekfullt knuffas i vattnet av Sveriges utrikesminister.
Till detta myller av korta klipp i sociala medier kommer den strida ström av partiledarintervjuer som sedan tidigt i våras publicerats i både traditionella och nya alternativa medier.
Har personfixeringen inom svensk politik någonsin varit större? Och har tålamodet med partiledarna någonsin varit mindre?
I dag tycks det som en självklarhet att Ulf Kristersson kommer tvingas på porten om Tidöregeringen förlorar den 13 september. Moderaterna är kända för sin osentimentala hållning när partiledare inte levererar på topp, det kan Anna Kinberg Batra intyga. När opinionssiffrorna sjönk lyftes hon bort så snabbt att hon inte ens fick prövas i ett val, och in på scenen klev Ulf Kristersson.
I dag tycks det som en självklarhet att Ulf Kristersson kommer tvingas på porten om Tidöregeringen förlorar den 13 september.
Nu är det hans tur att se sig över axeln, spekulationerna om vem som blir nästa moderatledare är i full gång. Det surras och snackas, framför allt är det justitieministerns namn som förs fram. När Ulf Kristersson i SVT (”Fördomsshowen”) ombads kommentera Gunnar Strömmer som sin eventuella efterträdare, svarade statsministern med ett besvärat skratt att han visserligen är enormt glad över att Strömmer är populär, men att han ”aldrig har tänkt tanken” att han skulle kunna bli Moderaternas nya ledare.
Att sluta med flaggan i topp är få förunnat inom politiken, i modern tid tillhör Alf Svensson, Ingvar Carlsson och Jonas Sjöstedt en ganska liten skara. Oftast är det valnederlag, sjunkande opinionssiffror eller hård intern kritik som leder till skifte på partiledarposten. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Nyamko Sabuni, Gudrun Schyman, Märta Stenevi, Bo Lundgren, Håkan Juholt, Muharrem Demirok… listan kan göras lång. Det är alltid ledaren som får bära hundhuvudet när partiet inte lever upp till förväntningarna, en andra chans ges sällan.
Allt tyder på att det eller de partier som byter ledare efter valet kommer från regeringssidan. Men osvuret är kanske ändå bäst, svenska riksdagsval tenderar att bli jämna när valdagen väl kommer. Om Tidöregeringen får sitta kvar och Socialdemokraterna tvingas uppleva ännu ett svidande nederlag, är frågan om Magdalena Andersson kommer fortsätta i fyra maktlösa år till. Upplever hon ”varje dag i opposition som en plåga” – som partivännen tillika den tidigare justitieministern Morgan Johansson gång på gång uttryckte det under Almedalsveckan – så kanske även hon till sist får kasta in handduken. Vad hon än är gjord av.
Läs mer:
Anna Hedenmo: Plötsligt bryr sig Tidöpartierna om kvinnor – tror de vi är korkade?
Amanda Sokolnicki: SD kallar motståndarna landsförrädare – det kan aldrig sluta bra
