Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På bara några timmar förra torsdagen tog sig över 70 000 människor från Marocko in i den spanska exklaven Ceuta vid Nordafrikas kust. Ett dygn senare hade merparten återvänt till Marocko. Minst 75 personer miste livet.
EU höll två krismöten om händelsen under måndagen och tisdagen, först mellan ambassadörerna, därefter migrationsministrarna. Där ventilerade de spanska representanterna sin besvikelse över att flera europeiska regeringar omedelbart skyllt på Spanien i stället för att erbjuda stöd.
När luften rensats slöt alla upp bakom samma berättelse om vad som egentligen hänt. Den lyder så här: Spanien agerade snabbt och resolut. Inga migranter har tagit sig från Ceuta till det spanska fastlandet och vidare till Europa. De ansvariga för den plötsliga vågen av migranter är det anonyma kollektivet människosmugglare. Enligt källor inifrån mötena bad Spanien sina EU-kollegor att inte kritisera Marocko offentligt.
Händelsen i Ceuta och det politiska fingerpekandet visar några tydliga trender i EU: tuffare tag i migrationspolitiken har blivit det nya normala och allt mer av politiken outsourcas till länder utanför unionen. Som en följd ökar också risken att länderna vid EU:s yttre gräns blir föremål för utpressning.
I dag, tio år efter den stora flyktingkrisen, går inte längre skiljelinjen mellan EU-länder som förespråkar en öppen och en stram migrationspolitik, utan mellan hård och hårdare. Med ett enda undantag: Spanien.
När återvändandedirektivet klubbades för ett par månader sedan – en EU-lag som ska öka takten på utvisningar av personer som saknar asylskäl – var den spanska regeringen ensam om att rösta nej.
Under våren gav Spanien amnesti till landets papperslösa, vilket lett till att en och en halv miljon människor sökt uppehållstillstånd. Beslutet från Madrid väckte enorm irritation i andra europeiska huvudstäder, eftersom amnestin kan locka fler personer utan asylskäl till Spanien och i förlängningen övriga EU.
Den uppdämda ilskan ledde till att 22 länder i ett gemensamt brev kritiserade Spanien med hänvisning till Ceuta – ett ovanligt och odiplomatiskt grepp. Bara Frankrike, Portugal, Luxemburg och Irland avstod.
EU:s strama migrationspolitik bygger sedan flyktingkrisen 2015 på att länder utanför unionen stoppar migranter på väg till Europa i utbyte mot pengar. I det nyss klubbade återvändandedirektivet tar man nästa steg och öppnar för att EU-länderna ska kunna betala länder utanför EU för att hysa utvisningsläger.
Men samtidigt som Europa visar att man vill stoppa migranter till nästan vilket pris som helst har man också gjort sig sårbar för politiska påtryckningar. Det drabbar främst EU-länderna vid den yttre gränsen.
Marockos styre har av allt att döma haft ett finger med i spelet när migranterna begav sig mot Ceuta, men exakt på vilket sätt och vilka motiven är råder det delade meningar om. Också i öst har Ryssland styrt migranter mot Finland och Polen.
Att migration används som vapen för att pressa enskilda EU-länder kommer troligen att leda till att EU centralt tar en större roll framöver, för att väga tyngre.
EU lär fortsätta betala stora summor till grannländerna i öst och syd. EU lär också i allt högre grad villkora bistånd, handel, investeringar och visumpolitik med krav på att länder stoppar eller tar tillbaka migranter. Eller, med migrationskommissionär Magnus Brunners ord, mer ”migrationsdiplomati”.
Läs mer:
EU berömmer Spanien efter migrantkrisen i Ceuta
”Folk bankade på dörren och ropade ’åk till Ceuta’”
