Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Folkpartiet, ursäkta, Liberalerna, befinner sig på ovanligt hal, eller rättare sagt tunn, is. Att lägga sin röst på detta parti i höstens val ter sig i nuläget osäkrare än att ge sig ut på den just nu semifrusna Mälaren. Är det inte nästan så att man ur folkdjupen kan höra orden kan vi inte bara begrava den här rörelsen och gå vidare formuleras?
En epok i svensk politik, och kultur, är fait accompli. Sverige är något annat. Liberalismen också, denna numera rätt skamfilade strömning inom statskonsten. Att byta från det gemytliga Folkpartiet till det accelerationistiska Liberalerna (med tillhörande icke-ikoniska ikon) får kallas ett av förra årtiondets mindre lyckade namnbyten. Man kanske rent av får för sig att byta tillbaka till det gamla hederliga Folkpartiet? Det kunde inspirera andra organisationer som gjort lika lugubra namnbyten, som Postnord, Circle K och Birdlife Sverige.
Att vara folkpartist var, åtminstone i en äldre upplaga av detta land, en period tämligen många gick igenom, ungefär som att man provar lite droger
Jag känner ändå att jag kommer att sörja när det står klart att Folkpartiet has left the building. För inte så herrans många år sedan var det inte ovanligt att man kunde höra någon säga att den ”gillade Folkpartiet”. I Lena Anderssons episka folkhemsroman ”Sveas son” röstar Ragnar Andersson på Folkpartiet en (1) gång, för det är bara så det går till.
Att vara folkpartist var, åtminstone i en äldre upplaga av detta land, en period tämligen många gick igenom, ungefär som att man provar lite droger och inser att det är ganska oförenligt med ett fungerande vardagsliv. Men vad ska vi göra när den lite mjukare folkhemsfähiga drogen Folkpartiet inte längre finns som alternativ?
I dagens samhälle har en reporter från skojfriska ”Svenska nyheter” (SVT 6/2) svårt att hitta en folkpartist till och med i Norra Ängby. När jag gick i skolan visste man att en lärare med rätt stor sannolikhet röstade på Fp när man frågade vad hon röstade på och hon svarade ”det är min ensak”.
Min älsklingslärare på gymnasiet, som såg till att vår skola hade det blåa kortet från Cinemateket tillgängligt att låna fritt för den som ville (det var inte direkt huggsexa) var förstås folkpartist, det visste alla, fast att han var noga med att aldrig lufta sina politiska ståndpunkter högt.
En folkpartist brydde sig om allt, men var diskret. Privat! Kanske är det därför han funkar så dåligt i dagens politiska och kulturella landskap
Kanske var han den folkpartistiska själen personifierad? En folkpartist brydde sig om allt, men var diskret. Privat! Kanske är det därför han funkar så dåligt i dagens politiska och kulturella landskap.
För mig är den klassiska folkpartisten lite coolare än dagens hyperängsliga monosamhälle, eller risifruttikultur som Per Hagman har kallat det.
Var det därför folk blev så arga på Per Ahlmark? Jag var inte med på den tiden, men det fanns väl något rätt distinkt odiskret över Ahlmark när han mullrade fram genom offentligheten. Ahlmark var nästan avantgardistisk i sitt sätt att förebåda nutidens åsiktskorridorer. Men så var också Folkpartiet ett parti där det radikala kunde ta plats (till skillnad från i Liberalerna?).
Men nu ska liberalismen – äntligen, hör man alltmer högljutt från höger och vänster – rensas ut från allting, som om det var asbest
I skarven mellan det poprevolutionära 60- och 70-talet tecknade folkpartisten Per Gahrton konturerna av en marxistiskt färgad liberalism i den något svårlästa ”Revolution på svenska” (1972), några år innan han hoppade över till Miljöpartiet. Och än i dag retar ordet ”socialliberal” gallfeber på renläriga socialister. Men nu ska liberalismen – äntligen, hör man alltmer högljutt från höger och vänster – rensas ut från allting, som om det var asbest.
Vad kommer ens att finnas kvar av det före detta folkhemmet Sverige när folkpartismen är helt bortsopad?
Jag minns den gamla affischen som prydde en gammal väns pojkrum (han är numera långt, långt ut på högerkanten) med en städare som sopar bort en svastika och en hammare och en skära: Bort med varje tendens till diktatursträvanden RÖSTA MED FOLKPARTIET.
Man borde ha k-märkt Folkpartiet innan det var för sent.
Läs mer:
Per Svensson: Missförståndet som kan lägga Liberalerna i graven
