Isbjörnar jagar traditionellt genom att lurpassa på säl från iskanten. Farhågan har varit att de ska förlora sin jaktplattform och svälta när havsisen försvinner.
Den nya studien, publicerad i tidskriften Scientific Reports, ser vid en första anblick ut att ge bränsle åt de som menar att larmen om isbjörnens undergång är överdrivna.
Trots att den isfria perioden på Svalbard förlängts med över tre månader sedan 1995 är björnarna fetare och friskare i dag än vid millennieskiftet.
– Det är överraskande och positivt att det går så bra trots mycket kortare perioder med havsis, säger Jon Aars, isbjörnsforskare vid Norsk Polarinstitutt och huvudförfattare till studien.
Så hur har isbjörnarna lyckats förbli feta? I andra delar av Arktis, som Hudson Bay i Kanada, svälter isbjörnarna när de tvingas upp på land. Där går de in i ett energisparläge och vilar i väntan på vintern.
Men Svalbards björnar tycks ha valt en ny strategi: de har börjat jaga andra bytesdjur och äter sig mätta på land. Forskarna pekar på att de i högre grad tar renar, jagar knubbsäl som ofta vilar på land, länsar fågelkolonier på ägg och äter kadaver från valross och strandade valar.
Resultaten välkomnas av Anders Angerbjörn, professor emeritus i zoologisk ekologi och en av Sveriges främsta experter på arktisk ekologi.
Han menar att vi ofta är för snabba med att döma ut arters framtid baserat på enkla modeller.
– Havsisens tillbakagång påverkar isbjörnarna absolut, men på ett sätt som är tvärtemot den generella förväntningen. Man trodde att det skulle bli svårare att fånga mat när isen försvann. Men i själva verket har det kommit nya arter dit, som knubbsäl, säger Anders Angerbjörn.
Betyder då detta att klimatförändringarna inte utgör något hot mot isbjörnarna? Inte alls, menar forskarna, som understryker att ”guldåldern” för just Svalbards isbjörnar står i kontrast till flera andra regioner i Arktis där isbjörnarna mår sämre.
En viktig förklaring till att Svalbards isbjörnar mår bra är sannolikt att de fridlystes 1973. Forskarna tror att populationen fortfarande är mindre än vad området klarar av, vilket gör att maten räcker till alla.
Men situationen bedöms inte vara permanent. Jon Aars varnar för att isbjörnarna inte kommer att hinna äta upp sig tillräckligt under den allt kortare våren.
Och Anders Angerbjörn lyfter fram ett annat hot som kan vänta vid horisonten:
– Späckhuggaren har en jättelik ryggfena så den går inte in i isen. Men när isen försvinner blir det fritt fram, säger han.
Då kan späckhuggarna, som är extremt skickliga jägare, ta sig in i områden som tidigare var isbjörnens exklusiva jaktmarker.
– Om tio år kanske isbjörnen har fått en så svår konkurrent att sälpopulationerna kraschar, säger Anders Angerbjörn.
Under en expedition på Vrangelsö i Sibirien fick han själv uppleva att isbjörnen är en kraft att räkna med. När han gick runt husknuten vid midnatt stod han plötsligt öga mot öga med en ung hona.
– Det var på tok för nära, bara 20 meter. På Vrangelsö fick vi inte bära vapen, så jag hade bara en orange käpp att mota bort dem med.
Mötet slutade lyckligt, men insikten finns kvar:
– De är helt makalösa djur. Och de är inte aggressiva. De är bara livsfarliga.
Läs mer:
Stora delar av Arktis isfritt mitt i vintern: ”Helt absurt”
Svalbard smälter – här går uppvärmningen snabbast i världen
Så undviker isbjörnen att bli en isklump
