Det tredje världskriget?
Hur känns det? Hur luktar och smakar det?
Kanske ungefär som i dag. ”Solen skiner, det är varmt och vackert, jorden kunde vara en ljuvlig plats att leva på”, skriver den 32-åriga hemmafrun Astrid Lindgren i sin dagbok den 3 september 1939. Det är långt innan varken hon eller någon annan har förstått att krigshandlingarna mellan Tyskland och Polen kommer att resultera i den omfattande katastrof för mänskligheten som kommer att gå till historien som det andra världskriget. ”Folk ser ut ungefär som vanligt, bara litet dystrare”, noterar Lindgren.
Ja, man kan undra om inte också vi lever i upptakten till ett världskrig, det tredje. Den regelbaserade världsordningen ligger i spillror, världsledare med hybris slår vilt omkring sig. Krigszoner i Ukraina, Mellanöstern, Afrika, Latinamerika. I bakgrunden en mullrande konflikt om världsherravälde mellan två stormakter. Skeenden som för bara något år sedan hade varit otänkbara ses i dag som mer eller mindre naturgivna fenomen.
De som lever mitt i en katastrof behåller ändå alltid människans grundläggande förtröstan om att det inte kommer att gå så illa
En av de stora förtjänsterna med Astrid Lindgrens dagböcker från åren mellan 1939 och 1945 är att de skildrar det smygande i denna process och upplöser vanföreställningen att det finns en brytpunkt i tiden då vi plötsligt kommer till insikt om att vi har inträtt i ett nytt historiskt skede. Historikern Henrik Berggren skildrar detta fint i sin boktrilogi ”Landet utanför” om Sverige under andra världskriget – hur vardagslivet fortsätter, biograferna går för fullt, dansorkestrar spelar och kvinnor och män blir kära och får barn. De som lever i en katastrofal tid behåller ändå alltid människans grundläggande förtröstan om att det inte kommer att gå så illa.
”På förmiddagen kom springpojken in och meddelade den fasansfulla nyheten, som man ju trots allt aldrig trott skulle bli verklighet”, skriver Astrid Lindgren den 30 november 1939, efter nyheten om att Sovjet gått till anfall mot Finland. In i det längsta håller Lindgren och människorna runt henne fast vid hoppet att händelserna i omvärlden är isolerade företeelser och att allt snart kommer att återgå till det normala. Envist håller de fast vid hoppet om fred: ”Man vägrar att tro, att något dylikt kan hända i 20:e århundradet.”
Kanske är det just denna lilla gumman-attityd som får Astrid Lindgren att fatta humör
Trettio år senare var Astrid Lindgren inte längre en obemärkt hemmafru i Vasastan i Stockholm utan en av den svenska efterkrigstidens mest tongivande intellektuella. Den 10 mars 1976, för nästan exakt 50 år sedan, skrev hon den berömda artikeln om Pomperipossa i Monismanien – en mörk saga om den svenska marginalskatten som enligt många kom att påverka valrörelsen senare det året. Flera tidningar har i veckan återpublicerat DN-fotografen Sven-Erik Sjöbergs klassiska bild på finansminister Gunnar Sträng, läsande Expressens kultursidor i riksdagens kammare. Man tycker sig se hur missnöjet får Strängs redan robusta nacke att svälla i realtid.
Det fanns dock en förhistoria. Tidningen Vi berättar i sitt senaste nummer att Lindgren redan före artikeln i egenskap av ”trogen socialdemokrat” har skrivit till Sträng och klagat på de orimliga marginalskatterna för egenföretagare. I sitt brev försäkrar Lindgren att hon gärna betalar hög skatt, men att det kanske ändå får finnas gränser.
Gunnar Sträng svarar att han är medveten om problemet och avser att finna en lösning. Men han gör också ett ödesdigert tillägg: ”Ett vänskapligt och broderligt råd kära Astrid. Lugna Dig ett tag och invänta resultatet av min tankemöda. Tänk på hur galet det i regel gick för Emil i Lönnebergas fader som hade svårt att lägga band på sitt svåra humör.”
Kanske är det just denna lilla gumman-attityd som får Astrid Lindgren att fatta humör.
Hennes krig med kofoten i hand blir en följetong i svenska medier. Ofta bildsätts artiklarna med karikatyrer av en uppblåst Sträng och en morsk Pippi Långstrump som kastar upp den voluminöse finansministern i luften eller sticker hål på hans mage med sin penna.
Pomperipossa är heller ingen isolerad händelse. I januari har Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson firat nyår på Kanarieöarna trots bojkotten av det Francostyrda Spanien och fångats på en anslående bild med svullbuk och fet cigarr. Samma månad hämtas Ingmar Bergman av polis under en repetition på Dramaten, misstänkt för skattebrott; även den berömde regissören använder Expressens kultursida för att kungöra sin landsflykt från den socialdemokratiska förtryckarstaten. Bilden cementeras av socialdemokratin som ett maktfullkomligt pampvälde, styrt av dogmatiska betonghäckar. I september 1976 förlorar partiet regeringsmakten, för första gången på 44 år.
Ändå är det inte främst med Pomperipossa och kofoten som Astrid Lindgren visar hur en motståndsanda är förebildlig också i vår tid
Astrid Lindgrens roll i den politiska historien kring valet 1976 sätter ljuset på de intellektuellas plats i offentligheten, då och nu. I en dyster tillbakablick på Pomperipossaaffären menar Expressens kulturchef Victor Malm att författarna inte längre hörs i debatten och att deras plats har tagits av den skränande fiskmåshögern på Youtube. Bilden är delvis sann men också ofullständig – i vintras kanaliserade exempelvis författaren Niklas Rådström i en DN-artikel det folkliga motståndet mot de förnuftsvidriga utvisningarna som nu åtminstone tillfälligt ändrat regeringens politik. Under senare år har författare som Jonas Gardell, Kerstin Ekman och Jonas Hassen Khemiri axlat rollen som public intellectuals, med tron på just det skrivna ordet som samhällsförändrande kraft.
Ändå är det inte främst med Pomperipossa och kofoten som Astrid Lindgren visar en för vår tid förebildlig motståndsanda. Det är med sina krigsdagböcker som hon gestaltar hur en enskild medborgare kan ta ansvar för världen, genom att verka i den som vittne. Hon gör det helt utan tanke på att hennes skrivande ska förändra världen, däremot fast besluten om att världen inte ska få förändra henne. Den tysk-judiske litteraturprofessorn Victor Klemperer gjorde något liknande i sina dagböcker från åren 1933 till 1945, ”Intill slutet vill jag vittna”, där han skildrade hur nazismen i Tyskland växer från ett ”övergående obehag” till ett nytt världskrig.
Man frestas parafrasera Einstein: Jag vet inte med vilka vapen tredje världskriget kommer att utkämpas, men det fjärde världskriget kommer att utkämpas med kofötter
”Jag undrar vad framtiden ska säga om atombomben, om den skall markera en helt ny epok i människans tillvaro eller ej”, skriver Astrid Lindgren i slutet av 1945. ”Freden är inte mycket att trygga sig till, atombomben kastar sin slagskugga över den.”
I denna slagskugga lever vi alltjämt, med skräcken för kärnvapenkatastrofen – den slutgiltiga existentiella gränsen – inristad i det kollektiva medvetandet. Och kanske är det mest skrämmande med de senaste årens militarisering av våra medvetanden hur diskussionen om kärnvapnen får ett allt mer bedrägligt sken av normalitet.
”Redan i dag har Europa kärnvapen så vi kan bomba Ryssland sönder och samman”, säger Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson som om det var cowboys och indianer det handlade om. Men i atomåldern finns inga låtsaskrig. Atomklyvningens mysterium handlar om uråldriga krafter som inte kan kontrolleras ens av förnuftiga ledare i världens mest högteknologiska samhällen; på bara några timmar kan människan förgöra allt liv på jorden. Fruktan för kärnvapen handlar alltså inte om pacifism eller blåögd idealism, utan om hård realism. Man frestas parafrasera Einstein: Jag vet inte med vilka vapen tredje världskriget kommer att utkämpas, men det fjärde världskriget kommer att utkämpas med kofötter.
Vi vet i dag lika lite om framtidens historieskrivning som Astrid Lindgren gjorde 1939. Ändå är det lätt att stämma in i den analys hon gjorde den 1 september samma år, när hon ännu inte förstod att det vi i dag kallar andra världskriget hade börjat:
”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
