Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Jag trodde att jag kunde ta ner den jäveln”, skämtade Alexander Skarsgård när pappa Stellan äntligen fick sin första Oscarsnominering.
Sorry, nepobaby.
Smutskastningskampanjen var förgäves. Drömmen om att förvandla farsgubben till en nepopappa gick i kras. I januari släpade Stellan Skarsgård hem sin andra Golden Globe till Södermalm – för rollen i ”Sentimental value”. Till och med när Alexander nyligen fick vara värd för ”Saturday night live” var det patriarken som stal showen – liggande i ett badkar med kostym och ett ironiskt flin på läpparna: ”Hej mina barn, jag har blivit en kvarnsten runt era halsar!”. En parodi på psykologiska nordiska familjedramer.
Som av en händelse är det just en sådan typ av film som kan göra Stellan Skarsgård historisk. Natten mot måndag har han alltså chansen att bli den första svenska manliga skådespelaren att vinna en Oscar – för sitt porträtt av den manipulativa och narcissistiska regissörspappan Gustav Borg i ”Sentimental value” (”Affeksjonsverdi”).
Bara legendaren Max von Sydow har varit lika nära tidigare. Han var nominerad för både ”Pelle Erövaren” och ”Extremt högt och otroligt nära” men föll på målsnöret. En vinst för Skarsgård skulle också jämna ut den pinsamt skeva könsbalansen bland svenska Oscarsskådespelare. Ingrid Bergman har vunnit tre statyetter och Alicia Vikander tog hem en för bästa biroll för tio år sedan.
Återstår att se om ”Skarzie” lyckas. Svensken är andrahandsfavorit bakom Sean Penn, som gestaltar den monstruösa migrantjägaren Lockjaw i Paul Thomas Andersons ”One battle after another”. Det är bäddat för en rafflande Oscarskamp mellan två helt olika fäder: en svensk kulturman med högt hårfäste och en fascistoid överste med samma frisyr som det avskedade ICE-befälet Greg Bovino. Två dysfunktionella pappor som på var sitt sätt har saboterat relationen till sina barn.
Där slutar också likheterna. Lockjaw är en våldsam överste som utnyttjar den revolutionära Perfidia och försöker mörda dottern Willa för att dölja en ”rasblandad” avkomma. Gustav Borgs skuld är av ett annat slag – en frånvarande pappa som satt konsten före döttrarna men som söker försoning på ålderns höst.
Även skådespeleriet står i kontrast: Penns extroverta, explosiva och satiriska skurkenergi möter Skarsgårds återhållna spel med små nyanser och emotionellt djup. Två mästerliga prestationer – men jag skulle ändå satsa på den sympatiske söderkisen, vars rolltolkning är mikroskådespeleri i mästarklass.
Dessutom har Skarsgård några superkrafter som Penn saknar: Han är fortfarande världens främsta producent av nya Skarsgårdskådespelare till drömfabriken. Och, som grädde på moset, han kan titulera sig vinnare av DN:s kulturpris 2026 – en utmärkelse som är ouppnåelig för Penn.
Att svensk film inte har kunnat erbjuda Skarsgård fler lockande roller under de senaste decennierna är förstås ett nederlag. I stället har han blivit en av norsk films främsta ambassadörer. Sedan mitten av 90-talet har han till exempel samarbetat med den egensinnige thrillermakaren Hans Petter Moland (”Zero Kelvin”, ”En ganska snäll man”, ”Ut och stjäla hästar” med flera). Han såg potentialen i norsk film redan när många, inklusive de norska filmskaparna själva, log överseende åt försöken att piska upp ”den norske bøljen”.
I dag är det ingen som skrattar. Nio nomineringar till Joachim Triers ”Sentimental value” talar sitt tydliga språk – och är bara toppen på isberget. Medan svensk film krisar rider den norska på en framgångsvåg med ödmjukt självförtroende.
Så när krutröken har lagt sig på Dolby Theatre frampå småtimmarna hoppas jag att få se Skarsgårds patenterade segerflin. Om någon svensk skådespelare är värd en ”guldklocka” för lång och trogen Hollywoodtjänst så är det ”Skarzie”. En svensk nationalklenod vars affektionsvärde inte går att överskatta.
Stellan Skarsgård: ”Jag led av sådan kameraskräck att jag inte kunde jobba”
Stellan Skarsgård – en man med många ansikten
