Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är en lite tjatig visa som politiker av alla färger brukar gnola på när det är dags att öppna statens plånbok, men de svenska statsfinanserna är en styrka när det blåser.
Statsskulden är låg ur ett internationellt perspektiv, och det faktum att återhämtningen i den svenska ekonomin hittills stått pall ger extra andrum. Med undantag för att tillväxten ser ut att ha landat lite lågt i början av året pekar det mesta mot att Sveriges ekonomi fortsätter att återhämta sig trots det stormiga omvärldsläget.
Hittills i år har budgetunderskottet blivit omkring 27 miljarder mindre än Riksgälden räknat med, delvis tack vare att skatteintäkterna stabilt legat högre än tidigare förväntat. Ur det perspektivet framstår 17,5 miljarder i ofinansierade stödåtgärder som en hanterbar nota för lite extrastöd i energikrisen.
Då är det faktiska innehållet ett större problem. Onsdagens presskonferens var näringsfattig på faktiska detaljer, men temat var detsamma som dominerat finanspolitiken sedan pandemin – klassiska stimulanser som elstöd och skattesänkningar på drivmedel för att stoppa hushållen från att deppa alltför mycket inför domedagsrubrikerna från Mellanöstern.
Det är knappast unikt. En snabb blick på en sammanställning från Internationella energimyndigheten (IEA) visar att de flesta europeiska länder kört på samma spår, och särskilt sänkningar av drivmedelsskatter är på modet.
Elisabeth Svantesson kan alltså känna sig trygg med att den föreslagna skattesänkningen på bensin och diesel kommer att få tummen upp av EU-kollegorna, särskilt eftersom många av dem sitter betydligt värre till.
Regeringen ser en inflationssmäll som ett betydligt större hot än regelrätt brist. Riksbanken tycks dra samma slutsats – protokollet från det senaste räntemötet som släpptes ett par timmar innan regeringens presskonferens innehöll framför allt resonemang om hur direktionen ska hantera en inflationsuppgång, inte en kraftig inbromsning.
Men oavsett vilken kanal krisen slår igenom handlar det i slutändan om att det globala utbudet på olja och gas har begränsats kraftigt. Trots att länder utanför Mellanöstern har varit snabba med att vrida upp kranarna till max – USA:s oljeexport ligger för närvarande på rekordnivåer – saknas det nu omkring 8 miljoner fat olja per dag.
Den siffran ökar igen när kinesiska raffinaderier skruvar upp produktionen, eller en protektionistisk Trumpadministration bestämmer sig för att det är viktigare att skydda amerikanska bilister inför höstens mellanårsval. Samtidigt krymper världens oljelager nu i rekordfart enligt IEA.
I en utbudskris riskerar stimulanser för att skydda konsumenterna i stället att bara förvärra det hela. Stigande priser svider, men de är ett effektivt verktyg för att få konsumtionen att anpassa sig till ett lägre utbud. Varje dag det skjuts upp ökar risken för mer drastiska åtgärder som ransonering.
Det är mot den bakgrunden som bland annat IMF kritiserat europeiska ledare för att drämma till med alltför breda stöd i energikrisen, i stället för att satsa på riktade insatser mot de mest utsatta delarna av samhället. Den där notan som i början såg så beskedlig ut kan växa lavinartat när det visar sig svårt att dra åt svångremmen igen.
Läs mer:
Lägre skatt kan ge en tusenlapp lägre kostnad
Regeringens förslag: Mer skattesänkningar på bensin
